Blogg

Passar du i mallen?

 
 

Det finns så mycket jag vill göra om och skriva om, för det är mycket som är fel här i vårt land. Problemet är bara att mycket av dessa fel drabbar mig personligen och en hel del människor i min närhet. Jag tror t ex att mitt Facebook-flöde ser helt annorlunda ut jämfört med gemene mans. Varje dag är där en ny historia som gör att hjärtat brister, varje dag. Vardag som helgdag. Utan stopp. Riktigt sjuka människor som blir utförsäkrade, felbehandlade i/ignorerade av vården/skolan/jobbet, vräkta och inte sällan är det en kombination av det mesta som gör livet jobbigt. Och eftersom jag själv lever i en soppa av fattigdom, kvävande regelverk och mina sjukdomar som bland annat gör mig väldigt trött, orkar jag inte alltid diskutera dessa problem på den nivå som faktiskt behövs. Men det måste sägas om igen; vi HAR riktigt fattiga människor i det här landet, många av dem lider av ohälsa. Och jag måste tyvärr även påpeka att långvarig fattigdom i kombination med sjukdom är inte alls samma sak som att vara student och leva på nudlar under terminerna för att ha råd att festa.

Jag personligen kan budgetera sönder mig, det finns ändå aldrig tillräckligt med pengar för att kunna “varva ner på helgen” och bara “chilla framför en film”. Hjärnans funderingar om hur nästa dags mat ska uppenbara sig, pockar ständigt på uppmärksamhet. Och har jag råd att äta en extra värktablett idag, eller måste det vänta till imorgon? Den senaste tiden har jag t ex ignorerat att jag faktiskt behöver mina D-vitamindroppar, för de är alldeles för dyra att lösa ut nu när min högkostnadsperiod har gått ut, igen. Jag hinner liksom inte riktigt komma upp i någon rabatt förrän det hela börjar om igen. Har också ignorerat att hålla min kost i schack under en längre tid, för jag har varken energi att laga eller råd att köpa den mat och de tillskott jag behöver för att hamna på en nivå där min hälsa kan räknas som “okej”.

Och helgerna är inget jag ser fram emot. För på vardagar är det lättare att lösa problem, hitta pengar/mat/prylar och ringa viktiga samtal, men cirka efter lunchtid på fredagar står det mesta helt stilla. Nu är det ju helg! WOHO! Men när alla andra lommar iväg till AW eller hem till fredagsmyset, börjar ofta paniken stiga inom mig… Idag har jag till exempel ingen aning om hur jag ska ha råd att både hämta ut medicinerna jag behöver OCH äta alla dagar fram till måndag när min sjukersättning kommer.

Nå, för att visa på ett faktiskt problem i detta självömkande ältande så vill jag berätta om hur det är att gå i kommunens koppel. Jag har, sedan några år tillbaka, fått beviljat hjälp av en sk. God Man när det gäller att betala mina boendekostnader. Det är ett ganska litet, men för mig nödvändigt uppdrag, som denne sköter. Detta för att det ibland blir så jobbigt för mig att betala räkningar, att jag helt enkelt låter bli. Och för många år sedan slutade jag helt sonika att betala hyran under en längre tid, dels för att jag inte hade råd, då ingen betalade ut sjuklön/ersättning under ett par månader, dels för att jag var alldeles för utmattad för att göra något åt det hela. Och på grund av detta är det numera ett krav från min hyresvärd att någon annan är ansvarig för mina hyresavier och betalningen av dessa. Så långt är allt okej. Det är ett rimligt krav för min del, jag har ju trots allt misskött min sida av kontraktet.

Nu börjar dock det trixiga! En God Man är inte en gratis insats och dessa har rätt till arvode baserat på uppdragets omfattning. I mitt fall betyder det att jag ska betala ersättning till min GM på ungefär 5200 kr/år, vilket i runda slängar blir 430 kr/månad. Inte så himla mycket, kan man tycka, men enligt kommunen ligger jag redan på minus 318 kr i avgiftsutrymme när det kommer till hemtjänst (som egentligen kostar 515 kr/mån) och då har de dessutom räknat på en gammal hyreskostnad som idag är nästan 200 kr högre varje månad. Så i realiteten ligger jag minus 500 kr, enligt kommunen. Men på andra sidan kommunen räknar man annorlunda, så när jag ansökt om att få min GMs arvode betalt, av kommunen, får jag avslag. För jag är helt enkelt “för rik” enligt den avdelningen. Och nej, det spelar ingen roll att påpeka att man på den andra avdelningen anser mig vara för fattig för att betala en liknande avgift. Hur är det ens möjligt? Hur kan två avdelningar inom socialtjänsten ha så olika schabloner när det gäller nödvändiga insatser? Jag vet faktiskt inte. Alla offentliga instanser verkar räkna olika och tittar men sedan på näringslivets krav på kreditvärdighet hittar man ytterligare modeller, som har väldigt lite med Socialtjänstens summor att göra.

Detta gör t ex att det blir väldigt svårt för mig att flytta, inte minst om jag vill ha ett vitt förstahandskontrakt. Och jag lovar att jag har försökt flytta, men jag fick inte ens hyra ett hus i skogen som stank kattpiss, pga mina gamla betalningsanmärkningar, trots att hyran var hälften av det jag har idag. Att köpa ett hus med full belåning i en mindre attraktiv kommun än Malmö hade också gett en betydligt lägre boendekostnad, men om vi bortser från hindret som mina anmärkningar utgör, så får jag inte ta bolån så länge jag har God Man. Vilket för mig är ett mysterium eftersom det ger en högre garanti för att lånet faktiskt blir betalt. Men det kan vi spekulera i en annan gång! Jag kan helt enkelt inte flytta om inte ett mindre mirakel inträffar.

Nu sitter jag här igen, på en jävla fredag och är bitter över hur trasigt allting är och att ingen verkar vilja diskutera saken. Och som vanligt kommer jag få någon spydig kommentar som insinuerar att jag borde skämmas för att jag ber om pengar för att klara av mitt liv. Men det tänker jag faktiskt inte göra. Jag är fattig. Flera människor är fattiga. Många av oss är sjuka också. Men vi är de som får minst hjälp av samhället, för att alla tror/tycker att det är någon annans ansvar att hjälpa.

Så detta är en vädjan till alla som läser detta: Om någon ber om hjälp, ignorera det inte, förminska inte problemet, gör det inte svårare genom orimliga krav, utan bara hjälp till så gott du kan. För jag har märkt att väldigt få som verkligen behöver hjälp vågar be om det, så om man nått den punkt där man yttrar orden “kan du hjälpa mig?”, så har det säkert krävt massor av mod och energi att ta sig dit. Eller desperation. Och alla kan hjälpa på något vis. Om du, precis som jag, inte är byggd av penningar kan du alltid vara generös med din tid eller kunskap. Att ha någon som faktiskt lyssnar på vad man har att säga kan vara väldigt avlastande för många. Ta hand om varandra helt enkelt. Vän som okänd. Alla vinner på det.

 

Hoppas ni alla får en trevlig helg! ♥

 



Gillar du det jag skriver? Skicka då gärna mina texter vidare i dina nätverk och om du vill/har möjlighet, donera gärna en slant till mig via Swish på nummer 0768969772. Tack på förhand! ♥

Mest lästa inläggen

Nelly Mathilda

Måndagsfilm! Inklusive ångest.

Jag gjorde den här lilla filmen i början av förra veckan eftersom jag bl...

Nelly Mathilda

Ett mindre gräsligt samtal om weed. - Hur man diskuterar cannabis utan att bli rökt.

Bilder: Pixabay.com Trots att bilden av cannabis har förändrats hastigt ...

Nelly Mathilda

Passar du i mallen?

Det finns så mycket jag vill göra om och skriva om, för det är mycket so...

Nelly Mathilda

Att tillföra samhällsnytta

Foto: Pixabay.com Idag skriver SR Ekot att det via tullens insatser gjor...