Blogg

Passar du i mallen?

 
 

Det finns så mycket jag vill göra om och skriva om, för det är mycket som är fel här i vårt land. Problemet är bara att mycket av dessa fel drabbar mig personligen och en hel del människor i min närhet. Jag tror t ex att mitt Facebook-flöde ser helt annorlunda ut jämfört med gemene mans. Varje dag är där en ny historia som gör att hjärtat brister, varje dag. Vardag som helgdag. Utan stopp. Riktigt sjuka människor som blir utförsäkrade, felbehandlade i/ignorerade av vården/skolan/jobbet, vräkta och inte sällan är det en kombination av det mesta som gör livet jobbigt. Och eftersom jag själv lever i en soppa av fattigdom, kvävande regelverk och mina sjukdomar som bland annat gör mig väldigt trött, orkar jag inte alltid diskutera dessa problem på den nivå som faktiskt behövs. Men det måste sägas om igen; vi HAR riktigt fattiga människor i det här landet, många av dem lider av ohälsa. Och jag måste tyvärr även påpeka att långvarig fattigdom i kombination med sjukdom är inte alls samma sak som att vara student och leva på nudlar under terminerna för att ha råd att festa.

Jag personligen kan budgetera sönder mig, det finns ändå aldrig tillräckligt med pengar för att kunna “varva ner på helgen” och bara “chilla framför en film”. Hjärnans funderingar om hur nästa dags mat ska uppenbara sig, pockar ständigt på uppmärksamhet. Och har jag råd att äta en extra värktablett idag, eller måste det vänta till imorgon? Den senaste tiden har jag t ex ignorerat att jag faktiskt behöver mina D-vitamindroppar, för de är alldeles för dyra att lösa ut nu när min högkostnadsperiod har gått ut, igen. Jag hinner liksom inte riktigt komma upp i någon rabatt förrän det hela börjar om igen. Har också ignorerat att hålla min kost i schack under en längre tid, för jag har varken energi att laga eller råd att köpa den mat och de tillskott jag behöver för att hamna på en nivå där min hälsa kan räknas som “okej”.

Och helgerna är inget jag ser fram emot. För på vardagar är det lättare att lösa problem, hitta pengar/mat/prylar och ringa viktiga samtal, men cirka efter lunchtid på fredagar står det mesta helt stilla. Nu är det ju helg! WOHO! Men när alla andra lommar iväg till AW eller hem till fredagsmyset, börjar ofta paniken stiga inom mig… Idag har jag till exempel ingen aning om hur jag ska ha råd att både hämta ut medicinerna jag behöver OCH äta alla dagar fram till måndag när min sjukersättning kommer.

Nå, för att visa på ett faktiskt problem i detta självömkande ältande så vill jag berätta om hur det är att gå i kommunens koppel. Jag har, sedan några år tillbaka, fått beviljat hjälp av en sk. God Man när det gäller att betala mina boendekostnader. Det är ett ganska litet, men för mig nödvändigt uppdrag, som denne sköter. Detta för att det ibland blir så jobbigt för mig att betala räkningar, att jag helt enkelt låter bli. Och för många år sedan slutade jag helt sonika att betala hyran under en längre tid, dels för att jag inte hade råd, då ingen betalade ut sjuklön/ersättning under ett par månader, dels för att jag var alldeles för utmattad för att göra något åt det hela. Och på grund av detta är det numera ett krav från min hyresvärd att någon annan är ansvarig för mina hyresavier och betalningen av dessa. Så långt är allt okej. Det är ett rimligt krav för min del, jag har ju trots allt misskött min sida av kontraktet.

Nu börjar dock det trixiga! En God Man är inte en gratis insats och dessa har rätt till arvode baserat på uppdragets omfattning. I mitt fall betyder det att jag ska betala ersättning till min GM på ungefär 5200 kr/år, vilket i runda slängar blir 430 kr/månad. Inte så himla mycket, kan man tycka, men enligt kommunen ligger jag redan på minus 318 kr i avgiftsutrymme när det kommer till hemtjänst (som egentligen kostar 515 kr/mån) och då har de dessutom räknat på en gammal hyreskostnad som idag är nästan 200 kr högre varje månad. Så i realiteten ligger jag minus 500 kr, enligt kommunen. Men på andra sidan kommunen räknar man annorlunda, så när jag ansökt om att få min GMs arvode betalt, av kommunen, får jag avslag. För jag är helt enkelt “för rik” enligt den avdelningen. Och nej, det spelar ingen roll att påpeka att man på den andra avdelningen anser mig vara för fattig för att betala en liknande avgift. Hur är det ens möjligt? Hur kan två avdelningar inom socialtjänsten ha så olika schabloner när det gäller nödvändiga insatser? Jag vet faktiskt inte. Alla offentliga instanser verkar räkna olika och tittar men sedan på näringslivets krav på kreditvärdighet hittar man ytterligare modeller, som har väldigt lite med Socialtjänstens summor att göra.

Detta gör t ex att det blir väldigt svårt för mig att flytta, inte minst om jag vill ha ett vitt förstahandskontrakt. Och jag lovar att jag har försökt flytta, men jag fick inte ens hyra ett hus i skogen som stank kattpiss, pga mina gamla betalningsanmärkningar, trots att hyran var hälften av det jag har idag. Att köpa ett hus med full belåning i en mindre attraktiv kommun än Malmö hade också gett en betydligt lägre boendekostnad, men om vi bortser från hindret som mina anmärkningar utgör, så får jag inte ta bolån så länge jag har God Man. Vilket för mig är ett mysterium eftersom det ger en högre garanti för att lånet faktiskt blir betalt. Men det kan vi spekulera i en annan gång! Jag kan helt enkelt inte flytta om inte ett mindre mirakel inträffar.

Nu sitter jag här igen, på en jävla fredag och är bitter över hur trasigt allting är och att ingen verkar vilja diskutera saken. Och som vanligt kommer jag få någon spydig kommentar som insinuerar att jag borde skämmas för att jag ber om pengar för att klara av mitt liv. Men det tänker jag faktiskt inte göra. Jag är fattig. Flera människor är fattiga. Många av oss är sjuka också. Men vi är de som får minst hjälp av samhället, för att alla tror/tycker att det är någon annans ansvar att hjälpa.

Så detta är en vädjan till alla som läser detta: Om någon ber om hjälp, ignorera det inte, förminska inte problemet, gör det inte svårare genom orimliga krav, utan bara hjälp till så gott du kan. För jag har märkt att väldigt få som verkligen behöver hjälp vågar be om det, så om man nått den punkt där man yttrar orden “kan du hjälpa mig?”, så har det säkert krävt massor av mod och energi att ta sig dit. Eller desperation. Och alla kan hjälpa på något vis. Om du, precis som jag, inte är byggd av penningar kan du alltid vara generös med din tid eller kunskap. Att ha någon som faktiskt lyssnar på vad man har att säga kan vara väldigt avlastande för många. Ta hand om varandra helt enkelt. Vän som okänd. Alla vinner på det.

 

Hoppas ni alla får en trevlig helg! ♥

 



Gillar du det jag skriver? Skicka då gärna mina texter vidare i dina nätverk och om du vill/har möjlighet, donera gärna en slant till mig via Swish på nummer 0768969772. Tack på förhand! ♥

Mest lästa inläggen

Nelly Mathilda

Måndagsfilm! Inklusive ångest.

Jag gjorde den här lilla filmen i början av förra veckan eftersom jag blev ...

Nelly Mathilda

Ett mindre gräsligt samtal om weed. - Hur man diskuterar cannabis utan att bli rökt.

Bilder: Pixabay.com Trots att bilden av cannabis har förändrats hastigt vär...

Nelly Mathilda

Passar du i mallen?

Det finns så mycket jag vill göra om och skriva om, för det är mycket som ä...

Nelly Mathilda

Att tillföra samhällsnytta

Foto: Pixabay.com Idag skriver SR Ekot att det via tullens insatser gjordes...

Blogg

Att tillföra samhällsnytta

 Foto: Pixabay.com
 

 

Idag skriver SR Ekot att det via tullens insatser gjordes rekordmånga beslag på narkotika förra året, men man vill även ge sken av att det beslagtogs rekordmycket droger förra året, speciellt om man jämför med föregående år. Vilket Tullverkets Generaldirektör Therese Mattsson gärna gör.

Uppgången på heroin låter hisnande, 1100% mer heroin har man lyckats stoppa! Eller det är i alla fall vad man förväntas tro, men lite längre ner har SR varit schyssta och försett oss även med siffrorna från 2014, som istället visar att 2015 troligtvis var mer ett undantag från regeln än normalmängd. Sedan är jag lite osäker på vilket rekord det är man är så stolt över att ha slagit? För inte är det störst mängd heroin genom tiderna, en enkel googling på “statistik heroin tullen” ger bland annat en artikel från SVT publicerad 28 december 2006 med en rubrik som lyder “Rekordbeslag av heroin och opium i år” och i artikeln gör man samma märkliga jämförelse, dvs med året innan och inget annat. Vad som också får min uppmärksamhet är att man under 2006 beslagtog minst 60 kg heroin, det vill säga nära nog dubbelt så mycket som de 31,3 kg man konfiskerade förra året. Så vari ligger “ökningen”? Är det bara i antal tillslag månne? Och i så fall, hur lönt är det om resultatet i slutändan blir lägre?

För när vi går vidare i artikeln så ser vi Therese Mattsson berätta om att “Det är väldigt personalintensivt.” och att den ökande post-langningen har lett till att “Det kräver stora insatser för att hitta väldigt många paket med väldigt små innehåll.

Okej, så man jobbar med andra ord röven av sig för att göra väldigt små beslag. Grattis till rekordet i meningslöshet? Men så klart inte! Direkt efter förklarar man snabbt att samhället faktiskt vinner på detta! Jag läser med spänning och undrar hur man lyckats vända denna skenande häst åt rätt håll.

1,5 miljarder har vi sparat! (Givetvis är även detta en ökning i godhet) Halleluja! På vadå kan man undra? “Minskat missbruk” (Haha va??) och “minskad kriminalitet” (????). Det låter kanske helt magiskt vackert, vilka riddare tullen är, men det stämmer ju inte riktigt med verkligheten. Sen undrar jag också vad hon baserar dessa siffror på? Jag hittar nämligen ingen årlig kartläggning över hur många människor som missbrukar heroin, eller droger överhuvudtaget, vad detta kostar samhället eller på vilket sätt tullens insatser påverkar detta. Den senaste kring “heroinmissbruk” gjordes (vad jag kan hitta) 1998. Det är snart 20 år sedan, men ändå vet man med all säkerhet att man besparat samhället pengar genom sina insatser, förra året.

Vad vi däremot faktiskt vet är att Sverige har näst högst narkotikadödlighet i EU och att den siffran, till skillnad från i resten av medlemsländerna, stadigt ökat i landet. Vi vet också att rekommendationer från EMCDDA om livräddande insatser såsom naloxon och injiceringsrum viftas bort som obetydligheter som kan vänta av de som sitter vid makten. 
 
Under min research till det här inlägget har jag läst en intervju med Therese Mattson där hon pratar om sin roll som chef. Ett par meningar i denna har fastnat hos mig och lyder:

Gång på gång återkommer Therese Mattsson till att hon tycker om att arbeta och vikten av att hennes jobb ska va bra för Sverige. Att hon tillför samhällsnytta.

Jag är ledsen Therese, men jag ser mer detta som statistikgyttja och saker du mest hittat på för att det låter bra.  
Om man verkligen var intresserad av att göra lite samhällsnytta när det gäller narkotikafrågan i Sverige så skulle man erkänt att Tullverkets arbete mot narkotika kostar mer än det smakar och precis som när det gäller polisens arbete mot narkotika minskar detta resurserna till annat arbete som känns betydligt viktigare, vapen-och människosmuggling t ex. Att det kanske vore bättre om man fokuserade på att ta hand om de som råkat illa ut pga narkotika och försöka förebygga skadeverkningarna genom att reglera och kontrollera marknaden, samt erbjuda vård och lösningar som gör reell skillnad. Du behöver inte vara rädd för att yttra orden Therese, det finns backning i form av faktiskt vetenskap och andra länders statistik.
 

Gillar du det jag skriver? Skicka då gärna mina texter vidare i dina nätverk och om du vill/har möjlighet, donera gärna en slant till mig via Swish på nummer 0768969772. Tack på förhand! ♥

Mest omtyckta inläggen

Nelly Mathilda

Medicinsk cannabis godkänt i Sverige, SSRI underkänt i Danmark och vad säger egentligen forskningen om cannabis & psykisk ohälsa?

Foto: Pixabay.com När jag som bäst satt och skrev på den här texten nåddes ...

Nelly Mathilda

Ursäkta, vad är klockan? PODDAGS SÅ KLART!

Foto: Sebastian Svahn & Pixabay.com Nu kan man ÄNTLIGEN lyssna på min under...

Nelly Mathilda

En bra ursäkt att blogga!

Foto: Sebastian Svahn & Pixabay.com Den senaste veckan hade jag planer på a...

Nelly Mathilda

Dubbeldiagnos blir dubbelfel.

- "Hej, hur går det för dig? Hur mår du?" - "Jag är ok. Sonen tog överdos i...

Blogg

Medicinsk cannabis godkänt i Sverige, SSRI underkänt i Danmark och vad säger egentligen forskningen om cannabis & psykisk ohälsa?

 Foto: Pixabay.com
 

 

När jag som bäst satt och skrev på den här texten nåddes jag av den goda nyheten att Andreas Thörn, som kämpat för sin rätt till medicinsk cannabis i flera år, blir en av de två svenskar som får Bedrocan på licens i Sverige. Bedrocan är cannabis som odlats under hård kontroll i Nederländerna och har funnits tillgänglig för patienter runt om i Europa under mer än ett decennium. Men nu är det alltså äntligen Sveriges tur att komma ikapp resten av världen! Vi som följt Andreas kamp för att få sin medicin godkänd vet att det inte varit en lätt resa och jag personligen hoppas att detta viktiga steg betyder att fler patienter kan få hjälp lättare i framtiden. Men även att det öppnar upp för ett ökat intresse att forska på cannabis medicinska egenskaper även här i Sverige, inte minst i samband med psykisk ohälsa som är ett återkommande tema i diskussionerna.

För det jag egentligen satt och skrev om var den danska rapporten kring SSRI (som flera svenska tidningar skrivit om idag) och att verkan av dessa är minimal i jämförelse med vilka biverkningar man får, något jag försökt påtala i flera år, men alltid fått höra saker som “Vissa blir faktiskt hjälpta också!!”. Och givetvis finns där en del människor som blir hjälpta, men enligt den här meta-studien är andelen hjälp inte tillräckligt stor för att man ska använda dessa mediciner i den utsträckning som görs idag. Förutom de biverkningar man kan få under behandlingen, är det inte ovanligt med utsättningssymptom när man väl slutar ta medicinerna, oavsett nedtrappning, ju längre du tagit medicinerna desto värre blir det. Detta är välkänt och står i bipacksedel till de läkemedel det berör. Trots detta skrivs medicinerna ut år efter år utan annan behandlingsåtgärd, ofta av den lokala vårdcentralen som väldigt sällan har spetskompetens i psykiatri och psykofarmaka, eller ens en kurator. Många gånger glömmer man även att diskutera eventuella biverkningar med patienten, en vanlig effekt vid medicineringens inledande fas är ökad/ångest och en sådan sak kan ju vara bra att veta.  

Då jag känner många som medicinerar med cannabis mot många av de diagnoser som SSRI rekommenderas för och vet av egen erfarenhet att cannabis effekter långt överstiger den effekt SSRI hade på mig, med minimala och lätt hanterbara biverkningar, började jag leta efter forskning på ämnet. Det är inte helt lätt att hitta rätt, eftersom man hellre forskat på huruvida cannabis kan ge depression än vice versa. Och på det spåret har man väl inte kommit fram till mycket mer än att cannabisbruk förekommer hos deprimerade.

Den senaste svenska forskningen på området slår fast att det inte finns några evidens för att cannabis leder till depression när man tar hänsyn till saker så som uppväxtmiljö och liknande, viktiga variabler. Däremot är det vanligt att självmedicinera med olika droger, bland annat cannabis, vid depression och ångest. Magnus Callmyr skrev en bra sammanfattning om detta för lite mer än ett år sedan, så jag behöver inte återuppfinna hjulet på den punkten.   

Till slut hittade jag ytterligare en pressrelease med tillhörande forskning som talar för att långvarig stress, en av de vanligaste anledningen till depression, gör att kroppen minskar på den kroppsegna produktionen av cannabinoider (sk endocannabinoider) vilket då kan leda till depression. Genom att tillsätta cannabinoider utifrån såg man minskande depressioner och ett mer stabiliserat humör (hos råttor). I pressreleasen talar man även om att man sett att folk dämpat sin PTSD med cannabis, då pressreleasen är 2 år gammal har vi kommit längre nu än så.Tidigare i veckan inleddes, I Phoenix, nämligen MAPS studie på PTSD hos veteraner som behandlas med rökt cannabis. Som person med PTSD så tycker jag givetvis att detta är jättespännande och om forskningsresultaten kommer fram till det jag tror, så kanske t o m jag kan få laglig medicin i Sverige innan jag dör!

I den rapport med sammanställning om cannabis dokumenterade hälsopåverkan, som kom för ganska exakt en månad sedan, slogs det bland annat fast att det fanns tillräckligt med belägg för att cannabis har positiv medicinsk verkan vid bland annat kronisk smärta. Något som jag antar varit tvunget för Andreas Thörn att bevisa för att få sin licens godkänd.

Men jag kan ju tycka att forskning från Karolinska borde tas på allvar av psykiatrin i Sverige, som fortfarande och generellt utan pardon vägrar cannabister vård pga sitt bruk, men samtidigt tycker att SSRI är en bra lösning. Kanske kan rapporten från Rigshospitalet göra att man i alla fall slutar slentrianförskriva SSRI till människor som egentligen behöver annan hjälp? Och nu när i stort sett alla våra grannländer tagit medicinsk cannabis på allvar är det väl ändå dags för Sverige att komma ikapp? Dagens nyhet om Bedrocan talar i alla fall för det!  

Oavsett vilket är licensieringen av Bedrocan i Sverige ett fantastiskt steg i rätt riktning när det gäller samtalet kring medicinsk cannabis. Ett samtal som jag och några andra kommer fortsätta med ikväll, då podcasten (En Bra Ursäkt Att Träffas) jag var med i tidigare i veckan kommer ha ett bonusavsnitt om just detta som är tänkt att släppas redan ikväll, eller t o m  att det sänds live! Enbart de som håller utkik kommer veta! :D


 

Gillar du det jag skriver? Skicka då gärna mina texter vidare i dina nätverk och om du vill/har möjlighet, donera gärna en slant till mig via Swish på nummer 0768969772. Tack på förhand! ♥

 

Mest kommenterade inläggen

Nelly Mathilda

7 goda anledningar till att legalisera cannabis i Sverige

Som medicinsk användare kanske det klingar illa att skriva den här texten, ...

Nelly Mathilda

Du är bara en tyst siffra

Jag skulle vilja berätta en historia om ett dolt folk, men vet inte riktigt...

Nelly Mathilda

Stunden ni väntat på! aka "Om Nelly Mathilda".

(Om du gillar det jag skriver och gör samt vill att jag ska kunna fortsätta...