- "Hej, hur går det för dig? Hur mår du?"
- "Jag är ok. Sonen tog överdos igår, men gick att rädda. Psyk lägger inte in honom fast han är i psykos. Dom skrev inte ens ut Abilify åt honom fast det är det han behöver."
Frågorna kommer från mig och svaret från en kvinna jag känner sen några år tillbaka. Och om man aldrig dansat i dubbeldiagnosernas skymningsland låter detta som grava tjänstefel, men för oss som envist involverar oss och försöker hjälpa människor i dessa situationer, har det tyvärr blivit vardagsmat.
- "Men varför får han ingen medicin? Jag antar att han har haft Abilify förr?" Frågar jag.
- "Det undrar jag med. Ja, han brukar äta Abilify, men den är slut. Läkaren från igår sa att han skriver inte ut någon mer medicin om han [sonen] inte lägger in sig på avgiftningen." Svarar hon och tillägger:
- "Vården fokuserar bara på substanser, inte den underliggande psykiska ohälsan."
Min egen erfarenhet av psykiatrin säger att hon genom denna mening fastställer med exakthet vad som är fel med den psykiatriska vården i Sverige. Man verkar vilja vägra att se människan bakom alla diagnoser. Och har du sedan vad som brukar kallas för “
dubbeldiagnos” blir det dubbel vägran.
Substansernas överordnade viktighet återkommer i frågan om vilken behandling som erbjuds patienterna och ibland känns det verkligen som att man befinner sig i ett “medicin eller inget”- läge, där man nekas all annan vård om man inte äter medicinerna. Ibland skyller man på att det saknas resurser, ibland på att om man inte visar “behandlingsvilja” så kommer förmodligen inte terapi eller annan “alternativ” behandling fungera heller.
Mannen vi talar om är idag 24 år gammal, kvinnan är av förklarliga skäl tillräckligt gammal för att vara hans mor och jag har i grova drag följt deras resa sedan jag friendade mamman på Facebook för några år sedan.
På grund av sitt destruktiva beetende har hennes son haft ett
LVU och bott på olika
SiS-institutioner från sin myndighetsdag fram till han fyllde 21. Efter det fick han en bussbiljett “hem”. Man kan ju tänka att staten i sitt omhändertagande av unga vuxna har någon form av ansvar att re/habilitera dessa och hjälpa dem förbereda inför sitt nya liv i frihet, men nej, de som inte har en familj de kan återvända till hamnar nästan alltid i direkt hemlöshet, utan större kontakt med en normal vuxenvärld. Det behöver väl knappast sägas att det inte tog lång tid innan SiS tog över “ansvaret” för hans liv igen?
Under ungefär ett år hann flickvännen och han leva ihop, bygga upp en vardag ihop och bli gravida ihop.
Men på grund av sitt självdestruktiva bruk av droger fick han ett beslut enligt
LVM och låstes in på instans igen. Allt normalt som man gör tillsammans när man väntar barn ihop, gå på ultraljud, bygga bo och förbereda för ett nytt liv, blev han berövad. Han tilläts inte delta i något av detta, inte en enda gång. Varför verkar ingen kunna svara på. Han släpptes ut 6 månader senare och hann därmed med nöd och näppe vara med vid förlossningen.
- "Hur har han hanterat faderskapet?" Frågar jag och känner mig både krävande och grävande.
- "Han är en bra pappa, när han inte är så här sjuk." Svarar mamman.
Nu är ni säkert några stycken som frågar er hur det ens är möjligt att vara en bra förälder när man missbrukar droger så pass mycket att man döms till vård, hur går det ens ihop? Jo ser ni, det funkar för att nidbilden som ofta målas upp kring människor i utsatta situationer, sällan stämmer överens med verkligheten. Det funkar för att han är en människa av kött, blod, själ och känslor, precis som alla vi andra. En person som kan älska, ta hand om och vara världens finaste till de sina. Men som också kan må så dåligt att han helt enkelt inte orkar längre. När psykosen styr hans medvetande kan faktiskt droger och självmord ses som den enda vettiga vägen ut, för den mentala smärtan är på tok för intensiv och verkligheten förvrängd till något som mest liknar sidorna innan räddningsbåten anländer i Flugornas Herre.
Efter LVM:et rörde han inga droger på 1½ år, trots detta drabbades han av en psykos ett halvår efter sin utskrivning, vilket torde sända alla signaler om att den psykiska ohälsan är det som bör behandlas i första hand.
Men trots att det sedan 2015 skickats upprepade remisser från hans läkare, även professor emeritus i rättspsykiatri, som vill att regionen som mannen tillhör tar över behandlingen, så vill ingen hjälpa honom att komma dit. Han får inte komma till psykiatrin, som anser att han tillhör Beroendecentrums ansvar. Beroendecentrum hänvisar i sin tur tillbaka till psykiatrin och i mitten står en ung man vars liv knappt hunnit börja innan det gick i kras. Under ett helt år har samtliga inblandade tävlat i att vägra honom vård. Och igår överdoserade han alltså droger på en dödlig nivå, igen. Men ingen vill hjälpa. Om han inte slutar knarka först det vill säga. Han har hamnat mellan stolarna, i ett möbellöst rum.
Och så här fortsätter rundgången i all oändlighet för de flesta som råkat ut för dubbeldiagnoser och påtvingad “vård”. Frågorna kring hanterandet av dessa människors liv är för många för att rymmas i den här texten, men några av dem måste jag ändå ställa öppet.
Varför är det så svårt att samordna vård och andra hjälpande insatser i Sverige? Hur kan vi å ena sidan döma någon till vård, å andra sidan säga att hen får klara sig själv när det verkligen krisar? Varför läggs det så himla mycket (vård)ansvar på eventuella anhöriga när det handlar om myndiga personer?
Jag tycker att det är dags vi alla ställer upp för våra medmänniskor, speciellt när stat, landsting och kommuner failar så fantastiskt som de gör i ovanstående situation. Öppna era sinnen, famn och hem när någon i din närhet behöver stöd. För tillsvidare kan vi faktiskt inte lita på att “någon annan” tar hand om oss när allt barkar åt helvete. Lyssna om någon vill prata, även om det är “någon tokig på stan”, för hen är också någons barn. Du har tid och det gör större skillnad än man kan tro.
Gillar du det jag skriver? Skicka då gärna mina texter vidare i dina nätverk och om du vill/har möjlighet, donera gärna en slant till mig via Swish på nummer 0768969772. Tack på förhand! <3
En mycket täckande beskrivning av mångas vardag Detta trots klara lagar och överenskommelser mellan dom olika vårdgivarna IVO måste bombarderas med anmälningar för att få till en föendring